Text: Peter Joutsi, Foto: Pippi Sandås
Från lokalförening till seglingscentrum
Esbo Segelförening grundades år 1906. Under föreningens 60 första verksamhetsår klarade man sig bra med seglarpaviljongen Paven på Pentala. Ända till 1970-talet tjänstgjorde föreningen främst som mötesplats för sommargäster i Sommarö-arkipelagen. För alla seglingsvänner var sommaronsdagarna och några veckoslut bokade för sammankomster och seglingar på Paven.
Under kommodor Aarne Castrens ledning insåg styrelsen i mitten på 1970-talet nödvändigheten med ett landfäste och en marina. Dels var det lättbåtarnas behov av en sjösättningsramp med vägförbindelse, men även de tilltagande kölbåtarnas behov som styrde planeringen. Ifall inget gjordes riskerade man en medlemsflykt till andra föreningar.
De kommande årtiondena visade att styrelsen tänkt rätt. Det ökande välståndet i landet kom att leda till en lavinartad ökning av antalet kölbåtar med långfärdsegenskaper. Då det i mitten av 1960-talet fanns några hundra registrerade långfärdsbåtar i landet hade antalet stigit till ca 7000 båtar 25 år senare!
Från idé till verklighet
Under 1970-talet utvärderade ESF:s styrelse olika hamnalternativ. Bland dem Byviken på Ramsö och olika alternativ på Sököudd. I brist på eget landfäste sjösatte lättbåtsseglarna då sina båtar i Byviken, vid Marbron och på Moisö vid Webers strand på Båthusudden.
I slutet av 1970-talet inringades östra delen av Fridhems parcell på Sököudd som det lämpligaste alternativet. Kommodoren Aarne Castren och styrelsemedlemmen Rolf Ehrnrooth förhandlade med ägarna till Fridhem d.v.s. bergsrådinnorna Clara Ekholm och Johanna Weckman, som ställde sig positivt till ESF:s planer. Deras pappa, arkitekt Sigurd Frosterus, hade ju varit ESF:s kommodor 1927-29 och han hade gjort ritningarna till Paven. Det var även han som gjorde ritningarna till presidentresidenset Ekudden och Stockmanns varuhus i Helsingfors. Bergsrådinnornas morfar amiral von Kraemer, som i tiderna ägde Fridhem, var vice-amiral i tsarens flotta. Därav namnet Amiralshamnen.
Castren, Ehrnrooth samt Björn-Erik Björnström, byggnadsingenjör och senare hederskommodor i ESF, lobbade flitigt med beslutsfattarna i Esbo stad vilket ledde till att staden ställde sig positivt till ESF:s planer.
År 1979 gjorde arkitekt Marita Lemström en situationsplan över området. Planen togs med i delgeneralplanen för Sököudd. År 1981 godkändes planen och bara tre veckor senare undertecknades ett 25 års hyresavtal mellan ägarna och ESF.
Under åren 1982-83 utfördes många talkoarbeten av medlemmarna på området, där man fällde ca 100 träd, röjde och brände.
Den 6 maj 1983 blev vägen till hamnområdet klar. Kort därefter installerades en angöringsponton av Byratek, elektrisk anslutning drogs så att det lilla hamnområdet fick belysning och kajplanen jämnades ut. Den 15 oktober lyftes de första segelbåtarna upp med mobilkran för vinterförvaring på kajen.
Under vårvintern 1984 inleddes byggnadsarbetena vid hamnen. Björn-Erik Björnström var föreningens projektchef samt undertecknad hans biträdande projektchef. Efter offerttävlan gavs jordbyggnadsarbetena åt Perusyhtymä och pontonernas tillverkning till Rakennusvara.
Hamnen skulle ge bryggplatser för 60 båtar, 10 bojplatser och 15-20 lättbåtar på kajen.
Hamnen klar år 1984 och utvecklas med åren
Den 26 maj 1984 skedde grundstensmurningen under ledning av kommodor Gustav Dahlberg. Den egentliga invigningen med nästan 100 medlemmar närvarande ägde rum den 24 juni 1984.
År 1995 var ett viktigt år i hamnens historia. Då donerade markägarna parcellen till ESF och följaktligen kunde föreningen planera och investera på fastigheten långsiktigare. Sålunda är ESF idag den enda föreningen i huvudstadsregionen vars hamn ligger på egen mark.
Ända fram till år 1998 var pontonbryggorna placerade i formen av ett T, med båtar förtöjda även på yttre sidan mot farleden.
Den kraftigt tilltagande båttrafiken och ökade storleken på föreningens segelbåtar ledde till en helt ny layout och nya pontoner. Hamnen – i dess nuvarande utformning från 1998 – planerades så, att samtliga båtar har vågskydd och ligger innanför pontonerna. Hamnen har nu c. 90 bryggplatser.
År 2007 färdigställdes hamnens kansli- och servicebyggnader Clara och Johanna – döpta efter donatorerna. En avsevärd förbättring för lättbåtsseglarna, som äntligen fick omklädningsutrymmen med dusch och bastu.
Efter fyllda 30 år kan man säga att hamnen nuförtiden sjuder av verksamhet: gråsprängda pensionärer polerar sina båtar vid bryggorna medan barnen och ungdomarna vimlar med sina små jollar kring båtrampen och på kajen.
Trots att vi har en jättefin hamn är den aldrig "färdig". Processen med att förbättra och utveckla hamnen fortgår i den takt föreningens ekonomi tillåter.